Det är Einsteins födelsedag, internationella matematikdagen, även kallad Pi-dagen, idag den 14 mars och vi nås av beskedet att Stephen Hawking har dött. En tillfällighet som ser ut som en tanke.
Jag har ett starkt minne av den 19 augusti 2003 då jag var informationschef på Kungl. Vetenskapsakademien och den brittiske fysikern Stephen Hawking deltog på en vetenskaplig konferens i Stockholm. Jag hade lyckats övertyga ledamöterna i akademien att vi skulle inbjuda brett till en öppen del av fysiksymposiet och universitetets Aula Magna var bokad. Förutom Hawking minns jag att en annan framstående fysiker, David Gross, var en av föreläsarna. Något år senare skulle han få Nobelpriset i fysik.
Hawking fick aldrig Nobelpriset. Men för många av oss är han ändå superstjärnan. Hans vetenskapliga gärning hamnade ibland i skuggan av hans personliga kamp mot sjukdomen ALS.
Det blev överfullt i Aula Magna denna eftermiddag. Jag fick avvisa gråtande studenter i dörren - med hänvisning till brandskyddsföreskrifter. Det kändes märkligt med denna kändisdyrkan. Det är som en rockkonsert i Globen, skrev Ny Teknik. När jag gick fram på scenen och bad folk göra plats i bänkraderna kunde jag inte låta bli att tacka att så många kommit och att jag var glad för detta enorma intresse för fundamental fysik!
Vi arrangörer var förstås lite nervösa att tekniken skulle fungera. Hawkings taldator skulle kopplas till högtalarsystemet och inget fick gå fel.
Bakom scenen samlades alla talare och vi satt och Hawking hade både sin fru och en assistent med sig. I sista stund gjorde han med hjälp av assistenten ändringar i sitt manus på den skärm som var fästad vid hans specialbyggda rullstol. När det var dags att inta scenen höll jag upp dörren åt dem och allt var lite trångt och pirrigt. Då vände han sin blick mot mig och log sitt sneda leende. Sedan tittade han på sin fru och jag uppfattade att hon tolkade honom är hon skrattade och sa: "Stephen säger att han kommer att köra över dina fötter om du inte flyttar lite på dig!"
Stephen Hawking rullade ut till mikrofonen och vi andra satte oss i bänkarna för att lyssna till hans föredrag. Jag minns att dåvarande utbildningsministern Tomas Östros var en av de över tusen förväntansfulla som andäktigt väntade. Och väntade. Jag tror faktiskt det tog ett par minuter innan vi alla lättat kunde pusta ut när den karaktäristiska artificiella rösten frågade: "Can you hear me?"
Jo, visst kunde vi höra honom. Men hur många som förstod vad han pratade om låter jag vara osagt. Att ha hört och sett honom var stort nog. Efter föredraget genomförde vi en presskonferens där på scenen. Jag hade bett några utvalda journalister att skicka in frågor innan, dessa hade Hawking och hans assistent skrivit in svaret på i Hawkings dator. En i taget blev frågorna besvarade. Kort och koncist och med en touch av Hawkings speciella humor. Vi stod alla lutade över rullstolen för att inte missa något. Ett fantastiskt ögonblick.
Jag tror Stephen Hawking betytt mer för intresset för matematik och fysik än någon annan, möjligen med undantag av dagens födelsedagsbarn, Albert Einstein.
Eva Krutmeijer
14 March, 2018
