03 Jun Tankar från Villa San Michele
Att vara stipendiat i Villa San Michele är som att lyftas ur sin vardag och släppas ner i paradiset för några veckor. Jag menar det. Dagarna fylls med skrivande och promenader, kvällarna med reflektion och samvaro.
Allt doftar, allt står i blom. Vi som njuter av tillvaron här (9 stipendiater; forskare, författare, konstnärer) tror jag alla känner som jag. Man befinner sig som i en bubbla, får en paus från den hotfulla och osäkra omvärld som annars tar så mycket energi.
I Capri-bubblan lägger jag sista handen vid ett manus (bok efter sommaren!) som handlar just om dagens geopolitiska utmaningar – och jag gör det genom att berätta om vårt allt mer ohållbara beroende av litium, universums lättaste metall och en förutsättningar för de laddningsbara batterier som finns i både elbilar och mobiler.
Men jag passar också på att tidsbada i Axel Munthes anda och skriver om både Sonja Kovalevsky och Hilda Ericsson. Två kvinnor som var verksamma i Stockholm på 1880-talet. Den ena som världens första kvinnliga professor i matematik, den andra som industriledare tillsammans med sin man Lars Magnus. År 1887 invigdes telefontornet i Stockholm med pompa och ståt, Sverige var det telefontätaste landet i världen. Det var en tid som präglades av snabba tekniska förändringar och politiska spänningar liksom av stora vetenskapliga genombrott och intressanta författarskap.
Här försöker jag lägga bort mobilen. Att alltid vara nåbar, att ständigt frestas att vara någon annanstans än i sin egen tankevärld, vad gör det egentligen med oss? På 1880-talet fanns det de som var rädda för konsekvenserna då vi inte behövde se den vi pratade med. Hur skulle ett leende eller en grimas kunna överföras genom en telefonlinje?
Och då är vi tillbaka till det bästa med Villa San Michele och vistelsen här. Lugnet. Försiktigheten med vilken man tar sig fram både längs de smala bergsstigarna och i tankens vindlingar. För att inte missa något viktigt.